Predator: Prey och jakten

Före filmen: Sett trailern. Läste Kristoffer Viitas briljanta filmrecension i GP: http://www.gp.se/1.78111657. Hade gamla Predator-serietidningar från 90-talet som lästes igen. Läste även några nyare serietidningar och historier som var otroligt bra, vad hände med Dutch efter första filmen, Deadliest of the Species, Concrete Jungle, Predator vs Tarzan osv.

Efter filmen: Autenticitet framför vackra filmiska personer. Huvudrollsinnehavaren har hår, smuts och ansiktsmålningar till oigenkännlighet under nästan hela filmen som ingen dryg publicist skulle godkänt. Det imperfekta gör det ännu vackrare. Ingen sexualisering för filmens skull, några halvnakna män känns ändå autentiskt.

Några otroligt snygga, utdragna scener i längre tagningar och lugnt tempo. Även något långt musikstycken nästan i Dunkirk-stigande-musik-stil men kanske inte lika framträdande. Långa tagningar där det behövs, korta vid action, bra balans. Underbart trevlig upplevelse i 4K, Dolby Vision, Dolby Atmos, HDR10 och allt teknisk skitsnack som skrivs ut på Disney Plus.

Alla kunde pratat på sitt inhemska språk istället för engelska. Blir lite löjligt att de pratar engelska även om flera språk finns med i filmen. Däremot efter eftertexterna upptäcker jag något mer. Under extramaterial ligger en version dubbad till Comanche. Otroligt.

Sammanfattningsvis var den lagom skräckig, bra balans i manus med sårbarhet, dialog och action. Utvecklar Predator-universumet, twistar vissa saker och rent uppdaterar andra. Dan Trachtenberg har bara regisserat en långfilm innan denna och några avsnitt i olika serier, kortfilmer. Det mesta är också väldigt bra, helt i min smakkategori iaf. Oerhört skönt att de ändå tog Predator-universumet seriöst och gjorde det bra. Finns några bra hintar till både serietidningarna och de andra filmerna som kanske går över huvudet på de flesta men jag älskade det.

Mysterium att den inte ens försökte tjäna några slantar på bio utan gick direkt till streaming. Hypen utan direkt reklamkampanj hade nog gett några dollars iaf.  

Hot Air och Steve Coogan

Före filmen: Aldrig hört talas om eller sett någonting om denna innan. Såg precis Steves Coogans underbara ”The Trip to Greece” för andra gången och trillade över denna på IMDb. 996st personer har gett den 5.2/10 i betyg så inga stora förhoppningar. 

Efter filmen: Övergripande ett klassiskt manus utan egentliga överraskningar men Coogan får verkligen filmen att stå ut! En roll Coogan är menad för, han får spela ut, slappna av, satiren har blivit elakhet, en närvarande dystopi och ruttna skämt utan sarkasm. Det finns några bra twistiga dialoger han sätter som en gud!

Såklart finns det också ett hjärta någonstans i filmen.

Filmen är från 2018 men känslan och fotot är rätt 90-tal. Det finns ett tydligt högersvängt politiskt budskap som självklart lättas upp enligt filmkunskapens alla regler. Möjligtvis är det även detta som gjort att den inte fått speciellt bra betyg på IMDb, iaf vad cynikern i mig tror. Om man faktiskt läser användarrecensionerna på IMDb så är de överhängande positiva iaf. 

Coogans amerikanska kanske är sådär eller om jag lyssnar efter det för mycket. Man kan typ höra brittiska uttalen sippra igenom vid yyyyyyyy och wwwwww. Inte hela världen dock.

Lite konstiga klippningar ibland. Inte heller hela världen. 

Otroligt löjligt att transportera kuddar i en plastlåda. Kanske är ”The American Way”. 

För att vara kristallklar, detta är en medelmåttig rulle men Steve Coogan som sarkastisk amerikan och några snabba halvsmarta skämt med mycket hjärta bakom är briljant. 

Annan onödig fakta:

  • Will Reichel som skrivit filmen gör också manus till remake:n av ”Tre män och en Baby” för Disney. 
  • Regissören Frank Coraci har även gjort ett gäng Adam Sandler-komedier. 
  • Neve Campbell
  • Griffin Newman har medverkat i 14st filmer/serier sen Hot Air kom ut, ca 2,5 år. 

Scener ur 1917

Före filmen: Lite stolt att jag inte sett nån bildruta från trailern. Det enda som kommit igenom är informationen på IMdB med att den är filmad som en one-shot samt att den vann några Golden Globes. Lite oroad, nästan misstänksam, att jag ska leta efter kameraklippen överallt. Filmteknik och nya grepp är ju oerhört intressant. 

Efter filmen: Kanske spoiler men även om det ska se ut som en one-shot är längsta klippet bara några minuter. Flawless. Man glömmer snabbt övergångarna och efter bara några minuter så vaggas man sakta in i ett mästerverk.

…och där var recensionen klar.

Svårt att skriva nåt utan att spoila denna gången, otroligt känslosam, briljant skådespeleri mixat med cutting-edge filmteknik. Det finns en lång scen där en människa ändrar sin hudfärg, eller nyans på huden kanske är bättre formulering, men det känns så extremt jäkla verklighetstroget och mänskligt. Inga snabba kameraklipp, pålagt bakgrundsljud eller annat krimskrams filmbranschen har hittat på i nästan 100 år. Sen är det säkert pålagt ljud och saker som är korrigerade i efterproduktionen men påpekar att det varit en ”scen” ur mitt liv utan kameror hade det varit väldigt likt hur detta utspelade sig. 

Otroliga bilder, scener och spektakel. Bra balans i manus. Långa kameradragningar vilket säger sig själv lite. Kan ha sett den vackraste scenen någonsin i 1917, iaf som jag upplevt än så länge. Ljuset, skådespelarna, kameratekniken, puuuuh. Jag var helt enkelt på rätt ställe psykiskt och känslomässigt för att uppskatta scenen. Det absolut vackra där allt passar in till just min personlighet. Nu när det även har gått några dagar och jag hunnit leta upp lite bakom-kulissen reportage är scenen nästan mer betydelsefull, hur svårt det var att få rätt, preppen, omtagningarna osv. Väldigt tacksam att ha en vän som lärt mig om cinematographer Roger Deakins tidigare storverk och skandalen att han vann sin första Oscar för Blade Runner när den borde kommit mycket tidigare.

Rent krasst skulle man kunna koppla denna som en slags efterföljare till Christopher Nolans Dunkirk med rustika och verklighetstrogna scener i hög upplösning och bilduppdatering. Eller prequel om man ska vara petig om när saker hände i historien. Det finns iaf fler likheter än att båda är världskrig och Dunkirk kanske var en inspiration till Sam Mendes som haft denna filmen i åtanke väldigt länge. Filmen bygger lite löst på historierna hans gammelförälder berättade om kriget och även att allt är så verklighetstroget och bra filmat kan inte jag som biobesökare ta in allt vad krig innebär. Men det är så bra gjort. De glider runt i leran som på skridskor för att det var så och inte att de lagt 45 timmar att öva in exakta hur de ska röra sig(länk längst ner).

Det är så mycket speciellt om denna filmen att man blir nästan vimmelkantig på ett bra sätt. Självklart är den nominerad till Oscar för bästa film, Best Director osv. men lite taskigt och incest-igt att Hollywood inte gett några nomineringar till de okända skådespelarna utan bara välkända namn. Likadant på Golden Globes där den bl a vann Best Drama. BAFTA har t o m samma skådespelare(Margot Robbie) 2 gånger i SAMMA kategori vilket tyder på ett kollapsat system överlag. En notis är också att den direkt hamnade på plats 49 i IMDb:s ”Top Rated Movies”. Jag skulle lägga in en ”Äckliga-kulturpersoner-på-sina-höga-hästar-utan-förankring-i-vanliga-människans-uppfattning”-rant här men vi tar det nån annan gång. 

Kommer att vara fantastisk i 4K och allt ser ut som man tittar genom ett fönster!

”Make sure there are witnesses.”

Intressanta artiklar och inslag om 1917, rekommenderas att konsumera efter filmen: 

https://www.vulture.com/2020/01/1917-movie-the-hardest-days-on-set.html?utm_source=share&utm_medium=ios_app&utm_name=iossmf

How ’1917’ Was Filmed To Look Like One Shot | Movies Insider: https://www.youtube.com/watch?v=kMBnvz-dEXw

1917″ is a journey that ”properly stretches you,” CBS: https://www.youtube.com/watch?v=K_VJZmuNFnc

’1917’ Cast & Creators Discuss Making The Ambitious One-Shot Film | Entertainment Weekly: https://www.youtube.com/watch?v=ldOU2yCTbdE

’1917’ Stars Dean-Charles Chapman and George MacKay talk about filming Oscar-nominated movie l GMA: https://www.youtube.com/watch?v=I9l919DmVvQ

Ad Astra och relationen

Före filmen: 

Inte sett trailern, inte läst någonting förutom nån rubrik. Jag visste att Brad Pitts produktionsbolag låg bakom och att den varit planerad i många år. 

Efter filmen:

Textbok-exemplar på hur man får bäst chans att vinna en Oscar. Mr Pitt är producent, hans produktionsbolag och han har huvudrollen med mest skärmtid. Men det är dock hela 18st producenter i eftertexterna vilket gör det mer förståeligt varför filmen var svår och tog lång tid att göra, mer om det nedan. 

Brad har definitivt sina Oscar-scener som han gör fantastiskt. Hela filmen går ut på en son-pappa-relation och vad det egentligen betyder men min hjärna vill inbilla sig att filmen handlar om Brads svåra relation men sin äldsta son. Går inte in på det mer det finns definitivt likheter, kanske även att svårigheterna sista tiden i hans äktenskap med Angelina Jolie förverkligas genom Liv Tyler. Förmodligen inte. Liv Tyler är också en bifigur med väldigt lite skärmtid, hon behövs för att förklara Brads karaktär men rent krasst hade det kunnat vara vem som helst. 

Oerhört ”verklighetstrogen” och logiskt uppbyggd film, jag vill dra paralleller med Interstellar ungefär hela tiden vilket inte är så konstigt med samma Cinematograf Hoyte Van Hoytema. Man skulle nog kunna säga att Ad Astra t o m utspelar sig i samma universum som Interstellar fast 50-100 år tidigare. Hela uppbyggnaden om hur vi skulle resa i rymden är intressant, vilka konflikter som uppstår/finns och vilka hinder en framtida människa möter i andra människor. Nästan så man vill veta mer om men det kan vara personligt för mig, visa mig mer av framtidens kultur enligt dessa filmskaparna ungefär.

Ingen förklarade vad Ad Astra betyder i filmen, efter googling skulle alla som kan lite latin skrattat. ”Ad astra is a Latin phrase meaning ”to the stars”.”

Det är stora skillnader mot originalmanuset, alltså STORA och då är ändå regissören en av manusförfattarna. Börjar annorlunda, slutar annorlunda, scener helt borttagna. Ett exempel är första meningen som öppnar filmen: ”In the near future”, enligt manus: ”A hundred years from now.”. Dock säger inte jag att det är dåligt, några ställen är det mer action än i manuset och det var den vägen de behövde gå. Enligt IMDb så var det studion som begärde ändringen av slutet för att filmen ens skulle bli av. En av anledningar till förseningen av filmen är också Disney-Fox uppköpet och att de distribuerade om hela releaselistan av filmer för att minska konkurrensen. 

Den är bra, definitivt sevärd, men tycker mig se ett samband med Taylor Sheridans manus(och många andra). Det är svårt att skriva slut. 

”We need to find what science tells us is impossible. I can’t have failed.”

Bumblebee

Före filmen:
Det finns väl ett uns hopp om att denna Transformers-filmen är sevärd men man har också blivit bränd innan. Regissören Travis Knight ser dock lovande ut med Kubo och Coraline i det förgångna men Michael Bay och Spielberg står fortfarande med i sina vanliga roller enligt IMdB.
Jag gillar trailern, intressant och avslöjar lagom mycket.

Efter filmen:
Det här är Transformers-filmen vi väntat på. Med ”vi” menar jag oss som är födda på 80-talet och frossade i populärkultur under 90-talet.
Om man nångång gillat Transformers så finns det möjlighet att man gillar denna också med sina både subtila och inte så subtila referenser till de gamla tecknade serierna och ”Transformers – The Movie” från -86. En notis är att jag filmen har från -86 som en av de bästa filmerna någonsin vilket såklart färgar min åsikt.

Visst att detta är Bumblebees egna film men gillar att många ändå är så engagerade i sitt skådespeleri. Hailee Stainfeld är fucking underbar, vi gillade henne i True Grit men här cementerar hon verkligen hur bra hon är(efter att vi vill glömma Pitch Perfect-uppföljarna). Pamela Adler är också briljant i sin biroll som mamma och får rätt mycket screentime.

Oerhört bra musik som jag inte var beredd på men borde förstått eftersom Bumblebee snackar radio på 80-talet, passar filmen väldigt bra. 80-talet innebär också underbara kläder och folk åker runt i sina Volvo 240 i förorterna. Om man trodde att man skulle få se en Volkswagen-logga på Bumblebee så tror man tyvärr fel, inte en enda så långt ögat når.

Balansen i manuset är väldigt bra avvägt(Christina Hodson) med sina akter och upp/nergångar. Kan jämföras med ”Transformers – The Last Knight” som var kaos. Detta är början på en ny resa för Transformers.

Budgeten är också sjukt hög(100,000,000-135,000,000$)så man förstår att de kunnat lägga pengar på detaljer och musik. Detta var också första gången jag märkte att Transformers har ett eget produktionsbolag, Allspark Pictures, under Hasbro vilket egentligen inte var nån överraskning med tanke på att det nog aldrig kommer sluta göras live-action och animerade Transformers. Intressant också att det är kinesiska pengar inblandade, vi vet sen gammalt att stora robotar och/eller Transformers går hem stort i Asien.

Sist en shoutout till Peter Cullen och hans Optimus Prime-röst, efter så många år så lyckas han fortfarande uppenbara rysningar hos mig. Stay classy Mr Cullen. Citat från -86: ”Do not grieve. Soon I shall be one with the Matrix.”

Sov man med strumporna på under 80-talet?

Yellowstone och Taylor Sheridan

Före serien:
Yellowstone är en serie i 9 delar som släpptes sommaren 2018. Första avsnittet är extra långt sen är resten runt 50 minuter. Serien är skapad av John Linson och Taylor Sheridan.

Jag visste att Taylor Sheridan var involverad men inte mer än så, inga trailers, inga recensioner osv. Förhoppningen var såklart att detta skulle matcha det superba manus som Sheridan är känd för, Sicario, Hell or High Water, Wind River osv.

Efter serien:
Det absolut första min hjärna formulerar är att detta verkar vara en modern version av Dallas, från någon som knappt var född när Dallas gick på TV. Maktspel utspelas, otroligt många intriger hinns med och oerhört många sliskiga skådespelare får skärmtid. Finns ett par obehagliga psykningar som skulle få svenskar att vrida sig av obekväm stämning, jag vrider mig bara av att se det från soffan.

Sen finns det bra karaktärer också, t ex Kevin Costner gör en väldigt bra roll som patriark av familjen. Kevin Costners skrovliga cowboyröst behöver man dock undertexter till, speciellt på morgonen innan han har fått i sig sitt cowboykaffe.
Danny Huston spelar sin vanliga karaktär, den sliskige fienden som man absolut inte kan lita på. Du ser att han har hemligheter innan han ens öppnat munnen. Säkert gömt en extra hemlighet i vänsterstrumpan också.

Det blir dock lite för spretigt för att det ska anses bra enligt mig, det blir stökigt, mycket överraskningseffekt för effektens skull istället för ett grundlagt sätt att ta storyn framåt. Det känns också som en tidslinje för mycket vilket stökar till det. Det är iofs rätt okomplicerad underhållning och vill man bara ha en serie där det händer grejer hela tiden är denna utmärkt. Taylor Sheridan har gått långt in i fantasin denna gången. Kanske för långt, eller om det är nån av med-kreatörerna som är skyldiga.

Utan att spoila för mycket så kan jag nämna ett superkonstigt stycke som involverar en björn och asiatiska turister. Yeah, it’s weird.

Du ser rätt många skådespelare som följer med Taylor Sheridan i hans filmer vilket är trevligt, han gör även sitt obligatoriska inhopp som cowboy i ett avsnitt.

Rent krasst så är serien sevärd, dock endast om du inte nåt annat att se och vill lägga 10 timmar på osammanhängande story. Serien är också upptagen för en andra säsong under 2019.

”It wasn’t a suicide. It was a sacrifice.”

Självpublicerat en kort novell

Under Februari självpublicerade jag en kort novell via Apple Books. Tänkte jag kunde länka till den här också eftersom det var längesen jag skrev en recension.
Handlar om kärlek, ungdom och död. Kostar inget och betonar att den verkligen är kort.

https://itunes.apple.com/se/book/lily-of-the-valley/id1353527321?mt=11

Bilden kommer från fotograf Mikael Svensson och www.mikaelsvensson.com.

Baby Driver

Före filmen:
Inte sett någon trailer, inga recensioner. Såg filmplanschen som såg rätt snygg ut, blandning mellan klassiskt 80-tal och rena linjer. Hört att filmen ska utspela sig i takt med musiken. Rubrikerna har mest handlat om varför Edgar Wright hoppade av Ant-Man.

Efter filmen:
Såååå Baby Driver utspelar sig i takt med musiken! Fantastik musik, oerhört coolt när det realiseras.
Hela narrativet går ut på musik, om man kan formulera sig så. Replikerna är väldigt bra skrivna och otroligt smart sammanfogade under filmens gång. Man skulle kunna se filmen fler gånger för att endast analysera replikerna, därefter se den några gånger till för att hänga med i det ljudliga och visuella. Vad som spelas när de pratar, hur de säger det, vilken ton de slutar på, om Earpodsen sitter i osv. Saaaatiken vad snabbt det går ibland. Enkelt så kan man se Baby Driver många gånger och upptäcka nya saker varje gång.

Jag är lite svag för realistiska biljakter, realistiska under stora ”citationstecken”. Däcken kränger, han har ingen supercool bil av senaste modellen, allt är inte perfekt koreograferat eller övat 100 gånger, eller så är det koreograferat att se ut exakt så.

Det är också en av de filmerna man inte ska hänga upp sig på om sakerna är logiska eller utförbara. Man ska bara insupa känslan som förhoppningsvis uppstår. Det finns en mänsklig värme i filmen som man inte ser så ofta, ibland blir den otroligt påtaglig, iaf för mig, så att det nästan blir läskigt.
Ansel Elgort jäkla ”glimt i ögat” får även mig knäsvag om inte underbara Lily James fantastiskt oskyldiga skådespel redan gjort det. Jag smälter varje gång hon kommer in i en scen. Väldigt bra skådespelarinsatser från nästan alla.

Jag vet fortfarande inte varför Edgar Wright hoppade av Ant-Man men jag bryr mig inte heller. Underbar film och definitivt värd att se på bio istället för i soffan.

Filmens fantastiska första 6 minuter finns här.

Intressant var också att Edgar gjorde en musikvideo 2002 som väldigt mycket liknar inledningen av Baby Driver. Über-coola Noel Fielding i huvudrollen.

Edgar Wright explains how Noel Fielding music video inspired new film ‘Baby Driver’

// Christoffer

Enemy

Före filmen.
Gått mig förbi, sett den flasha förbi nånstans men inte brytt mig så mycket.
Min chef tog upp Enemy efter att vi pratade om Arrival(2016) och hur fantastisk den är. Enemy är alltså gjord av samma snubbe, Denis Villeneuve.

Efter filmen
It’s so weird.
En spindel på ett jäkla silverfat? Älskar att hon röker. Och att hon bryter på franska.
På nåt sätt så speglar denna mycket av mig(som vanligt), igenkänning. Nånting i mig vill ha det repetitiva livet Gyllenhaal har i början på filmen. Samma sak hela tiden, du vet vart ditt huvud är hela tiden. Det är inte svårt att lista ut att jag skulle blivit galen rätt snabbt.

Jackie är fantastisk. Jake Gyllenhaal spelar mycket mot sig själv och gör det verkligen otroligt bra, ibland så bra att det är läskigt. När man kollar på vilka priser och nomineringar Enemy tagit hem så tävlar Gyllenhaal lite med sig själv och filmen Nightcrawler vilket kan anses som lite synd nu i efterhand. Båda filmerna är väldigt bra, på pappret är Enemy 2013 och Nightcrawler 2014.

Alla Villeneuve-filmer som jag sett känns så jävla verkliga även att de är så jäkla udda. För mig är det här essensen av vad en film ska vara även att man kommer bli lite uttråkad med jämna mellanrum. Det gör inget, på ett sätt tror jag att man behöver det.

Arrival har en helt sjuk ljudbild(filmen består typ om ljud(??)) och likaså den här, jag fucking älskar att bli överraskad av ljud. Udda ljud, stråkar man inte är van vid osv. En av anledningarna Arrival står ut är också avsaknaden av ljud. Långa tillfällen med tystnad eller bara pratljud, det ser vi också igenom Enemy även om man inte märker det lika mycket. För mig är detta ett briljant sätt att fokusera på det som händer i scenen samt att det blir det en annan laddning vilket fungerar väldigt bra. Tänk om fler vågade göra detta. Dock om vi kollar på Oscarsnomineringarna för 2017 lite snabbt är det ovanligt många filmer som testar nya grepp i år, eller tar upp gamla igen(musikal-spelfilm).

Jag la friska 10 minuter på att säga Mississiauga om och om igen så snabbt som möjligt.

This is so wierd. Spoiler, det är en naken gravid kvinna med. Känns lite konstigt(kanske bara är jag) men passar filmen klockrent.

Slutet. No spoilers men vilket slut, jag var tvungen att kolla på de sista 9 minuter 2 gånger. Tacksam för tipset.

Spindeln. // Christoffer

The Night Of.

Före serien:
Jag hade hört att den var bra, sett nån artikel osv. men inte brytt mig så mycket. Testade med att se första avsnittet men blev extremt uttråkad för att det gick så sakta.
Plotten är att ett mord ska inträffa sen låter jag resten vara osagt. Bygger på någon brittisk förlaga som jag inte ens orkar googla.

Efter upplevelsen:
Nasir Khan. Du kommer ihåg det, det svider lite på tungan när du säger det. Pojken i rollen som Nasir Khan heter Riz Ahmed och gör en helt jäkla otrolig skådespelarprestation- han har t o m fått en roll i kommande Star Wars: Rogue One.

Det tog mig 3 veckor innan jag tog upp serien igen; ingen speciell anledning varför utan bara en vanlig Söndag utan något mer spännande att titta på. Både första och sista avsnittet är en och en halvtimme långa och det är 8 avsnitt totalt.

De gör inte serier såhär längre. Allt ska alltid gå väldigt snabbt med svängningar 17 gånger i varje avsnitt men inte The Night Of. Vet inte riktigt om man kan kalla det Noir men såhär föreställer jag mig att det är, sakta, långa scener, allmänt deppigt. Alltså bara deppiga, 1 avsnitt, 2 avsnitt, 3 avsnitt osv. Utan att se någon litet ljus i tunneln. Game of Thrones är också deppigt och tungt emellanåt men däri knullar folk iallafall ibland och har roligt.

Jag är fucking förälskad i Turturro.

Det var precis som man knäppte med fingrarna när han dök upp i The Night Of. Aldrig tänkt på det innan, man har såklart sett han i diverse Spike Lee-filmer och Transformers men det här, det var jag inte beredd på.
Många gånger jag kommer på mig själv med att sitta med öppen mun, stirrandes. Denna kommer leva med mig så länge jag lever med den.

Mamman som inte pratar, mamman som ljuger men man ser ändå allt i hennes ansikte.
Jag var tvungen att stänga av efter ca 20 minuter in i det sista avsnittet. Jag klarar det inte, jag klarar det helt enkelt inte. Alla känslor, tankarna om vad som ska hända, dystopin… Jag väntar 2 dagar med att kolla på resten och även då har jag små undanflykter till att pausa med jämna mellanrum. Inte ens efter detta klarar jag sista halvtimmen och när eftertexterna går så sitter jag och skrattar. Och gråter. Jag skrattar och gråter. Jag skrattar och gråter. Kanske visar min psykiska instabilitet.

Måste sätta på Fråga Lund med Luuk innan mörkret konsumerar mig helt. Nasir Khan, han med de sötaste ögonen och ansiktsuttrycken.

// Christoffer Alexandersson

Star Trek Beyond

Före filmen.
Jag har lyckats att inte se en enda trailer.
Det som toppat nyheterna innan premiären är den tragiska bortgången av Anton Yelchin och att det förekommer en BÖG som inte tillhör originalfloran i de andra Star Trek universumen.

Simon Pegg har även hjälpt till med manuset, vilket man nästan aldrig ser en skådespelare få tilltro till så jag är väldigt intresserad av hur de fått ihop manuset.

Efter filmen.
Denna är också sponsrad av kinesiska Alibaba, precis som senaste Mission Impossible.

Filmen börjar med att 2 äldre damer sitter bakom mig och ser ut som frågetecken om de här konstiga glasögonen de fått. ”Är den i 3D? Hela filmen?” Ja, du är på IMAX. Dock så är det som vanligt att man inte märker av 3D:n överdrivet mycket. Finns något intressant parti där massa skepp dansar runt på bioduken sen blir det inte så mycket roligare i 3D-väg.
Däremot så är helheten av filmen betydligt roligare! Star Trek Beyond känns väl sammansatt ändå. Jag är nöjd med storyn som Simon Pegg har varit delaktig i och precis som i de andra så är det full fart från början. Märkte dock att Simon Pegg missbrukar ordet Lassie(tös) rätt så duktigt, någon som han säkert skrivit in själv i manuset.
Underbar rolltolkning av Sofia Boutella(Jaylah), känns lite som Zoe Saldana i Avatar.

En av de första sakerna jag tänkte på var att designen inte kändes som Star Trek. Jag har alltid haft uppfattningen att objekt och byggnader är avskalade, rena linjer och allt plottrigt eller som inte behövs har tagits bort. Det är ologiskt att ta med de sakerna i designen och jag tror att folk i framtiden sätter funktion framför design på en mycket större skala än vad vi gör idag.
Till min förvåning så får man en liten förklaring till designvalet senare i filmen även om alla de nya filmerna lider av samma designmisstag.

En sak som också var trevligt i Sveriges enda IMAX-biograf var ljudet. Dolby Atmos låter väldigt bra när det flyger runt massa saker på duken och man verkligen kan höra hur det rör sig i olika riktningar, helst om det rör sig sakta.

Det finns några riktigt bra och starka scener. Vi har ju flera personer som inte finns med oss längre som man ska försöka få ta något slags avsked av och det kommer bli starkt, även om det känns som de spelar lite extra på det så uppskattar jag det ändå.
Bara första gången du ser Anton i filmen känns väldigt surrealistiskt. Man blir tagen.

Att Sulu skulle vara gift med en man är verkligen en pytteliten notis som inte behövts ta upp av puritanerna för det ändrar ingenting. Absolut, det fanns inte med från början men det är absolut inte osannolikt.

Roligt också att Justin Lin ska göra den nya Robotech-filmen, verkligen lovande med hur han hanterar dessa stora franchisen.

// Christoffer Alexandersson

The Swedish Theory of Love

Före filmen.
Jag lade upp trailern på Fejjan och fick en överraskande respons, inte för att det verkade som en bra dokumentär utan för att det var en familjärt ansikte på filmplanschen. Oerhört roligt.
Jag fastnade för den eftersom den utgav sig för att vara en dokumentär om svenskarnas individualism, varför så många människor i Sverige bor själva även i och utanför förhållanden osv.
Lite den platsen jag befinner mig på. Jaget och ingen annan.

Efter filmen.
Fantastisk dokumentär, verkligen fantastisk. Jag kan, utan att blinka, säga att denna dokumentär har påverkat mig som inget annat.

Den handlar om mig.

Vi får följa spermadonatorer, ensamma mammor, hippies(?), flyktingar och statstjänstemän som tar hand om dödsbo och alla är verkligen superintressanta. Bildspel är briljant och det finns en bra balans mellan humor och realitet.
Jag gick ut från bion och var helt vimmelkantig. Jag hade rätt om att den handlar om bl a mitt eget beteende som svensk och mitt eget begär efter individualism. Om varför jag vill leva ensam. Om varför jag ser till att ALLTID ha nånting att göra så att jag är upptagen med mig själv hela tiden. Om varför jag kanske kollar på många filmer och slipper fysiskt och psykiskt rätta mig efter någon. Den sociala tryggheten gör att man inte behöver umgås med fysiska personer. Kanske är därför jag blev spermadonator, jag kan hjälpa andra men vill inte involvera mig med någon annan människa som kan hindra min individualitet.

Dokumentären tar även upp hur svårt det är för flyktingar som kommer till Sverige att anpassa sig till ett samhälle där alla anser sig vara egna självgående individer och räknar med att alla ska kunna sköta sitt eget och lämna alla andra ifred. Otroligt rörande med vissa inslag av humor, skrattade t o m ännu mer andra gången jag såg den. Ja, jag har nu sett den 2 gånger och den andra gången tog jag med en polare som läser psykologi vid Stockholms Universitet för att dela skratten och tårarna med nån annan som kanske kunde hjälpa mig att förstå min individualism. Det hjälpte mig att förstå fler delar av filmen.

Hela dokumentären avslutas med skildra en läkare som har flyttat från Sverige till Afrika där människorna lever ett helt tvärt emot våra individualistiska samhälle. Där förlitar sig alla på varandra i små samhällen där den materiella standarden är mycket låg och man sätter aldrig sina egna behov främst, vilket gör att du heller aldrig är helt ensam. Helt fantastiskt.

Nånstans i dokumentären så finns också en koppling till Alicia Vikanders Ex-Machina-film och relationen, integrationen med människor men jag är inte tillräckligt smart för att lyckas utveckla hur den ser ut.
Tyvärr så nämns inte tjejen på planschen alls i dokumentären.

Jag är en priviligerad brun man med ett svenskt namn som bor i Sveriges största stad. Är man mer individ här eller i en småstad? Är man lyckligare för det?
Även nu sitter jag och påstår att en film visar hela mitt liv och skriver en text som handlar mer om mig än filmen. Individualism.

”Ska vi glasa in verandan?”

// Christoffer

Star Wars: The Force Awakens

Känslorna efter några veckor av Star Wars.

Före filmen.

Det här är livet för så många människor. Man växer upp med det, andas det, går utklädd som det, avgudar det osv.
Jag väntade några dagar innan jag kollade på den första riktiga trailern, möjligtvis då för att man var så rädd av vad man skulle se. Skulle The Force Awakens spoilas som i de flesta trailers som kommer ut idag? Skulle det visa sig att den verkade riktigt dålig?
Den var bra. Den var riktigt bra och allt släppte och tårarna bara rann hemma i soffan.
Väldigt bra avvägd trailer sen kanske det gick lite överhand i de senare trailerserna, vad jag hört, men den första lyckades fånga min nyfikenhet, även om det kanske inte var så svårt.

En notis är också att jag var på Comic-Con New York nu i Oktober och utan att överdriva så var minst en fjärdedel utklädda till Kylo Ren, Leia, Boba Fett osv., man kanske inte hade kunnat räkna med något annat men väldigt roligt att se och uppleva.

Efter filmen.

Och nu är vi här. Disney köpte Lucasfilm 2011 för 4,050,000,000 dollar och satte igång direkt.
Det är ju det här med förväntningar och det finns ingen film som har bygg upp såhär stora förväntningar. Jag vet knappt vart jag ska börja, jag njöt av filmen under så många tillfällen men jag vet inte om det var för nostalgin eller för att det var för att jag tyckte om filmen. Storyn är inte jättestark och har sina klara brister och man kan gissa sig till vad som ska hända under väldigt många tillfällen. Men det känns inte som det är därför man kollar på denna filmen.
Nostalgin är total och det var många gånger jag fick rysningar och bara en sån där välmående-känsla som går genom kroppen utan att jag kanske egentligen förstod vad som hände på skärmen. Hela den här känslan förstärks också med att det känns äkta, det som händer på skärmen, i universumet, man märker verkligen att det är äkta rymdskepp(nästan) som byggts och konstiga dräkter som har konstruerats in i minsta detalj. Bara det ska J.J och Lucasfilm ha extremt mycket credd för.
Mycket bra val av skådespelare också som känns genuina ock äkta även utanför filmen, kollat på diverse intervjuer nu efteråt som verkligen förstärker känslan om att dessa personerna är rätt för sina roller.

Som det ser ut idag så har jag t  o m sett den 2 gånger, både i 3D och 2D och just på den biten så känns verkligen 3D onödigt, som vanligt, tyvärr. Däremot läste jag en artikel om vilka format som J.J Abrams förespråkade som var lite intressant. Han tyckte att Laserprojektion i 3D var lite utöver det vanliga, sen vet man ju inte om han bara snackade skit eller menade det men eftersom det bara finns på några enstaka IMAX i världen så finns det väl ingen anledning för honom att promota det. Det andra alternativet är ju att kolla i formatet som J.J spelade in filmen i, 70mm, som också bara spelas på några få biografer i världen.
Jag kommer se den fler gånger, jag och många andra, så det hade ju varit kul att se den i något annat format nu när det är en så stor film.

http://geektyrant.com/news/jj-abrams-recommends-seeing-star-wars-the-force-awakens-in-this-format

Jag måste också säga att det var en mycket trevligare upplevelse den andra gången när man kanske inte var så spänd och hade byggt upp förväntningar under flera år, istället var man avslappnad och kunde njuta av filmen mer, kanske upptäcka lite fler detaljer som man missade första gången.

Vi måste ju ta upp hela den fantastiska ”jag-ska-inte-spoila-filmen”-kulturen som växte fram och som så oerhört många människor höll fast vid då när det gällde publicerade artiklar, recensioner, snacket på Facebook, Twitter osv. Det var någon amerikansk sida som skrev att; ”Såhär många människor har inte slutit uppför samma mål sen 2:a Världskriget”, vilket jag tyckte var lite fyndigt och till viss del kan stämma.

En annan sak är de otroliga historierna som dyker upp efterhand om teorier om hur allt är sammankopplat, t ex vem som egentligen är vad, ”Vem var det som gjorde så?” eller hur olika saker sammankopplas med de gamla filmerna som vi inte fick svar på. Det är ändå rätt många frågetecken man går ifrån biomörkret med, som vi kommer få svar på om 1 år och någon månad, innan dess har vi Rogue One att se fram emot i December.

// Christoffer

What we do in the Shadows

Före filmen. 

Surfade runt och hittade filmen, började titta utan att egentligen veta nånting om den eller ens någonsin hört talas om den. What we do in the Shadows är en Nya Zeeländsk film från 2014.

Efter filmen. 

Detta var tydligen en mockumentär om vampyrerna Viago, Deacon and Vladislav som bor ihop och egentligen lever helt vanliga liv med att betala hyran, tvätta sin blodstänkta kläder, försöka festa till det på nattklubben ibland osv. Skillnaden är att de måste dricka blod och döda oskulder lite då och då för att överleva.  Otroligt rolig film, finns många överdrivna moment som ändå känns ”down to earth” när dokumentär-känslan tar över, det är helt enkelt överdrivet men ändå inte. Kanske sämsta förklaringen någonsin. Föreställ dig allt som du själv gör i ditt vardagsliv och byt ut dig mot en vampyr, briljant! Kärleksbekymmer, att man måste hitta på saker hela tiden för att inte ha tråkigt, ”Vad ska vi äta idag?”, dessa kan bli rätt tråkiga när man är ett par hundra år gammal också. Sen kommer den coola hipsterkillen Nick in i bilden som då är ett par hundra år yngre än de andra och halva helvetet brakar loss såklart.

Den är definitivt annorlunda än mycket filmer som kommer ut, egentligen är det väl inte mycket till sammanhängande story men humorn är helt underbar, i vissa fall otroligt subtil, ibland väldigt ytlig och i andra fall väldigt smart och genomtänkt.

Du får varulvar, zombies och skitmånga vampyrer om du ser denna, en av få filmer jag har svårt att sätta fingret på något dåligt egentligen. Helt enkelt briljant.

Skriven av Jemaine Clement(Flight of the Concords) och Taika Waititi(Boy från 2010) som även spelar huvudrollerna tillsammans med Jonny Brugh och Cori Gonzalez-Macuer.

// Christoffer

Citizenfour

Citizenfour är Edward Snowden.
Citizenfour är dokumentären om Edward Snowden.
Citizenfour är dokumentären om Edward Snowden som vi har väntat på.
Citizenfour är dokumentären om vad som hände i Hong Kong och början på utrullningen kring all information om övervakningen som pågick, filmat av Laura Poitras.
Citizenfour är han som vi har väntat på.

Det här är på riktigt.

Jag hade helt missat denna, tydligen också missat att den fått en Oscar för Bästa Dokumentär.

Vi vet sedan tidigare vad som kommit ut från Eds hemlighetsstämplade dokument. Denna film är till för att du ska känna något för en person som verkligen riskerar allt, inte lite, utan ALLT för att vi ska veta vad som försigår bakom stänga dörrar och VPN:er.
Laura filmar långa scener och scener utan ord, så att man verkligen kan ta in atmosfären; även när de lägger upp en bild med endast text så håller de kvar den väldigt länge, vilket bidrar till att verklighetskänslan upplevs starkare och även lägger till ett extra lager på filmen.
Man försöker sätta sig in i situationen men tror dem flesta människor har svårt för det. Eds fasta punkter är hans föräldrar och flickvän. Sättet och beröringen av hans ord när han berättar om hur han lämnade en lapp till sin tjej med en lögn för att skydda henne, det kan troligen få vem som helst att känna något för personen ifråga.
Citizenfour går också in på vad som händer efter att Ed försvinner, hur spelet ser ut från USA:s regering, vilka journalister som publicerar vad osv. Allt detta är extremt spännande att ta del av. Om det är vinklat så är det jävligt bra vinklat.

Dokumentären släpptes från HBO och Steven Soderbergh är förmodligen det mest kända namnet i produktionens bakgrund.

Jag hoppas verkligen att Edward Snowden har fått ro och känner sig tillfreds med sitt liv idag. All heder.

// Christoffer

Inside Out

Före filmen:

Jag har medvetet inte sett trailern för jag vill inte veta något. Däremot så verkar det ha varit intervjuer och reportage om filmen överallt så man vet iaf vad den handlar om. Måste säga att konceptet verkar väldigt genialt och väldigt Pixar, den handlar alltså om själva känslorna i kroppen(knoppen), Glädje, Avsky, Ledsen, Rädsla och Arg, hur dem bråkar om Rileys uppmärksamhet samt reagerar på saker som händer i hennes liv. Hur skulle det här konceptet kunna misslyckas?

Efter filmen:

Manuset är extremt smart, så smart att jag tänker att allt annat är skit. Hur kommer man på det här? Visst att Pixar har mycket fantasi men fuck, det är verkligen något utöver allt annat. Däremot kan jag inte påstå att jag skrattat speciellt mycket, den är definitivt mer en dramafilm än en komedi.

Den är t o m väldigt hjärtskärande under sina stunder vilket också är Pete Docters kännetecken. Under en instans så fick iaf den här rececenten en jävla käftsmäll, jag var inte alls redo eller förutsåg det uppenbara dramatiska. Jag satt och verkligen hulkade på biografen, tur att jag satt längst bak.

T o m eftertexterna är briljanta. Helt fantastisk, definitivt värd att se. Men räkna inte med en skrattfest. Fast å andra sidan var väl inte Upp det heller.

// Christoffer

Trainwreck

Innehåller mycket utropstecken men nästan inga spoilers!!

Före filmen.

Är Amy Schumer den största komikern just nu?! Hon har en serie på Comedy Channel som jag har kollat lite på, kul men inte superkul, dock inte sett senaste säsongen.

Ok, intrigen är en att Amy super och knullar och sen hittar hon någon som kanske kan lugna ner hennes destruktiva beteende och få in henne på den ’rätta’ vägen. Inga konstigheter!  Det som cirkulerar i media om att Amy Schumer har en oerhört rasistisk humor får man kanske ta med en stor jävla nypa salt.

Efter filmen.

Hennes timing är sjukt perfekt, i ’Inside Amy Schumer’ så är den bra men här är den verkligen ett snäpp bättre. Verkligen ett nöje att kolla på.

Alltså John Cena och hans rumpa, varför har de inte gjort fler filmer tillsammans innan?! Möjligt att han bara hållit sig till WWE innan men i vilket fall är både han och LeBron riktigt klockrena i sina roller! En nackdel var dock att vissa namn som nämndes kändes lite väl obskyra för mig så jag var tvungen att googla i mörkret för att fatta skämtet fullt ut men man överlever utan att fatta skämtet också, vissa saker hänvisas också till senare så man måste inte fatta direkt.

För att verkligen bevisa att det är en skön film så kommer jag gå på den igen med mina tjejkompisar bara för att det kommer bli så jävla roligt att se dem bli skrämda, äckliga, sorgsna och helt överkörda av skratt och fulhumor! Stort jävla plus är att en viss svensk New York Rangers-målvaktströja hänger på Bill Haders kontor i filmen, kanske en försmak på uppföljaren?!

// Christoffer

Terminator: Genisys

Typ inga Spoilers.

Före filmen.

Jag tänker att jag kan laddar upp med Terminator 2: Judgement Day från 1991, jag har så sjukt mycket minnen i mig från när man sett den på TV under i stort sett hela 90-talet och att det var mycket wow-känsla över hela filmen även efter att man sett den ett par(70-80) gånger.

Det har väl varit rätt så blandade recensioner på denna, vissa har verkligt tyckt den var urlöjlig och nån har t o m sagt att det är den bästa hittills. Vi får se.

Efter filmen.

Ett STORT misstag att kolla på Terminator 2 först. Det första man gör är att jämföra Linda Hamilton med Emilia Clarke, Linda är så jävla hård och vältränad, hennes skådespelarinsatser 1991 är verkligen superba. Emilia Clarke är rätt kort och urgullig, även i scener där hon ska spela tuff så håller det inte, man faller inte för det nånstans.

Det blir bättre.

Först måste vi ta upp det här hur löjligt det är när en film ska försöka kopiera hela scener från gamla klassiska filmer. Sen blir det ännu värre när man har gjort allt nytt i CGI, fett underkänt. Vissa actionscener är har lite innovativt men annars är det ungefär samma, mycket väggar som går sönder och metall som skrapas. Några riktigt snygga gliringar dyker upp, några riktigt dåliga men jag överlever. Jag gillar storyn som fan. Så jäkla vågat att hoppa över i stort sett alla andra gamla filmer och skapa något nytt som faktiskt håller ihop.

I slutänden är jag defintivt nöjd över att jag lagt tid på denna.

Jag skrattade och grät. Det trodde jag inte.

Vi vet att detta ska bli en trilogi så ett tips är att kolla eftertexterna.

// Christoffer

Mission Impossible: Rogue Nation

Före filmen.

Jag känner mig ändå taggad; överallt har man kunnat läsa om att Tom C gör sina egna stunts, att han höll andan i 6 minuter osv. vilket egentligen inte säger mig nånting alls. Jag såg Ant-Man för några dagar sen och innan filmen så visades en promo med Rebecca Ferguson där hon väldigt övertydligt försökte sälja in filmen lite för mycket. ”Gå och se min nya film” bidrar inte till att man vill se den mer.

Efter filmen.

Mission Impossible förefaller älska det svenska.

Jag måste säga att jag trivdes bra i biosalongen, där jag serverades okomplicerad underhållning för att sammanfatta det kort. Det faktum att hela biosalongen mullrar i den första scenen är verkligen maffigt och sen blir det ännu maffigare när man kommer på att Tom C faktiskt gör sina egna stunts. Filmen har ett mycket högt tempo hela tiden. Jag blir ändå förvånad, med betoning på förvånad, av hur mycket jag tycker om just tempot och hur den matchar den lilla storyn. Den har verkligen sina nya drag, att inte fler filmar sina motorcykeljakter som Christopher McQuarrie eller gör sina egna stunts som Tom C.

Nu förstår jag varför undervattensscenen tog 2 veckor att spela in. 

Man har överseende med produktplaceringen och den uppenbara CGI:n bara för att få veta vad som händer härnäst, vem Rebecca ska nita och vilken tråkig Simon Pegg-replik som man inte kommer att skratta åt.

För övrigt kan nämnas att filmen sponsrades av China Production och Alibaba Entertainment. Kina är definitivt på väg att bli landet man vänder sig till, om man ska göra fler uppföljare i en franchise som redan fått för många föregångare. Detta är den femte i serien.

Ett kanonbra säljargument för Blu-ray-versionen är att man kanske skulle kunna välja om man vill se den helt utan CGI, food for thought.

Det är precis som Kulturnyheternas Kristoffer Viita skriver i sin recension: ”Lätt att glömma”. Okomplicerad underhållning som fungerar briljant.

// Christoffer