The Night Of.

Före serien:
Jag hade hört att den var bra, sett nån artikel osv. men inte brytt mig så mycket. Testade med att se första avsnittet men blev extremt uttråkad för att det gick så sakta.
Plotten är att ett mord ska inträffa sen låter jag resten vara osagt. Bygger på någon brittisk förlaga som jag inte ens orkar googla.

Efter upplevelsen:
Nasir Khan. Du kommer ihåg det, det svider lite på tungan när du säger det. Pojken i rollen som Nasir Khan heter Riz Ahmed och gör en helt jäkla otrolig skådespelarprestation- han har t o m fått en roll i kommande Star Wars: Rogue One.

Det tog mig 3 veckor innan jag tog upp serien igen; ingen speciell anledning varför utan bara en vanlig Söndag utan något mer spännande att titta på. Både första och sista avsnittet är en och en halvtimme långa och det är 8 avsnitt totalt.

De gör inte serier såhär längre. Allt ska alltid gå väldigt snabbt med svängningar 17 gånger i varje avsnitt men inte The Night Of. Vet inte riktigt om man kan kalla det Noir men såhär föreställer jag mig att det är, sakta, långa scener, allmänt deppigt. Alltså bara deppiga, 1 avsnitt, 2 avsnitt, 3 avsnitt osv. Utan att se någon litet ljus i tunneln. Game of Thrones är också deppigt och tungt emellanåt men däri knullar folk iallafall ibland och har roligt.

Jag är fucking förälskad i Turturro.

Det var precis som man knäppte med fingrarna när han dök upp i The Night Of. Aldrig tänkt på det innan, man har såklart sett han i diverse Spike Lee-filmer och Transformers men det här, det var jag inte beredd på.
Många gånger jag kommer på mig själv med att sitta med öppen mun, stirrandes. Denna kommer leva med mig så länge jag lever med den.

Mamman som inte pratar, mamman som ljuger men man ser ändå allt i hennes ansikte.
Jag var tvungen att stänga av efter ca 20 minuter in i det sista avsnittet. Jag klarar det inte, jag klarar det helt enkelt inte. Alla känslor, tankarna om vad som ska hända, dystopin… Jag väntar 2 dagar med att kolla på resten och även då har jag små undanflykter till att pausa med jämna mellanrum. Inte ens efter detta klarar jag sista halvtimmen och när eftertexterna går så sitter jag och skrattar. Och gråter. Jag skrattar och gråter. Jag skrattar och gråter. Kanske visar min psykiska instabilitet.

Måste sätta på Fråga Lund med Luuk innan mörkret konsumerar mig helt. Nasir Khan, han med de sötaste ögonen och ansiktsuttrycken.

// Christoffer Alexandersson