Mission Impossible: Rogue Nation

Före filmen.

Jag känner mig ändå taggad; överallt har man kunnat läsa om att Tom C gör sina egna stunts, att han höll andan i 6 minuter osv. vilket egentligen inte säger mig nånting alls. Jag såg Ant-Man för några dagar sen och innan filmen så visades en promo med Rebecca Ferguson där hon väldigt övertydligt försökte sälja in filmen lite för mycket. ”Gå och se min nya film” bidrar inte till att man vill se den mer.

Efter filmen.

Mission Impossible förefaller älska det svenska.

Jag måste säga att jag trivdes bra i biosalongen, där jag serverades okomplicerad underhållning för att sammanfatta det kort. Det faktum att hela biosalongen mullrar i den första scenen är verkligen maffigt och sen blir det ännu maffigare när man kommer på att Tom C faktiskt gör sina egna stunts. Filmen har ett mycket högt tempo hela tiden. Jag blir ändå förvånad, med betoning på förvånad, av hur mycket jag tycker om just tempot och hur den matchar den lilla storyn. Den har verkligen sina nya drag, att inte fler filmar sina motorcykeljakter som Christopher McQuarrie eller gör sina egna stunts som Tom C.

Nu förstår jag varför undervattensscenen tog 2 veckor att spela in. 

Man har överseende med produktplaceringen och den uppenbara CGI:n bara för att få veta vad som händer härnäst, vem Rebecca ska nita och vilken tråkig Simon Pegg-replik som man inte kommer att skratta åt.

För övrigt kan nämnas att filmen sponsrades av China Production och Alibaba Entertainment. Kina är definitivt på väg att bli landet man vänder sig till, om man ska göra fler uppföljare i en franchise som redan fått för många föregångare. Detta är den femte i serien.

Ett kanonbra säljargument för Blu-ray-versionen är att man kanske skulle kunna välja om man vill se den helt utan CGI, food for thought.

Det är precis som Kulturnyheternas Kristoffer Viita skriver i sin recension: ”Lätt att glömma”. Okomplicerad underhållning som fungerar briljant.

// Christoffer